Nu har vi varit hemma några veckor och saknaden efter Israel och gemenskapen med vännerna är påtaglig. Det är nog svårt att komma hem från en sån här typ av resa till Israel, där sammanhanget och gemenskapen är så genuin. Man blir starkt påmind om hur vi troende sitter ihop – med varandra och med Israel.
Det går inte, tror jag, att åka till Israel med ett öppet hjärta och INTE komma hem som en ny människa. Och det är samtidigt märkligt hur man upplever det förvandlande, trots att man är på sin tredje resa. Det behöver inte bara vara så för förstagångs-resenären.

Min förhoppning är att de Israelsresor som unga kristna åker på idag, ska vara en bidragande faktor till att förvandla Sverige i grunden. När Jesus sa att han var Vägen, Sanningen och Livet så var Israel medräknat som en del av Messias egendom. Det är en del av Sanningen – och när man upplever landet och faktiskt tänker på att Jesus ska komma tillbaka hit där man står, speciellt kanske när man står på Olivberget, så blir ens tro fördjupad. Det går inte att komma ifrån.

Modern kristen tro är ofta väldigt fokuserad på att den enskilde kristne ska bli ”utrustad”. Jag tror att den viktigaste utrustningen är tron på Jesus så som han verkligen är, som Guds smorde (Messias/Kristus) som kommer tillbaka för att upprätta Guds rike här hos oss, fysisk och påtagligt.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *