I lördags var det Förintelsens minnesdag. 6 miljoner judar blev utrotade på olika sätt i läger (och på väg till läger) runt om i Europa, främst i Polen men även i andra länder som Italien. Även min egen folkgrupp romer och resande blev utrotade i lägren tillsammans med Jehovas vittnen, mentalt handikappade och politiska motståndare. Totalt mördade Nazityskland och deras allierade mellan 11-17 miljoner människor i Europa.

Att minnas Förintelsen är något som är ständigt aktuellt och som inte endast ska minnas på en speciell dag. Särskilt eftersom de sista överlevande börjar lämna oss och många förintelseförnekare börjar ta större plats.

När det gäller att minnas tänker jag på hur Jesus under nattvarden, den sista kvällen och timmarna innan han arresterades, sa till sin vänner:

– ”Gör detta för att minnas mig”.

Att minnas är inte för att komma ihåg något som har hänt utan för att bära minnet framför sig till den kommande generationen. Man minns för att bevara för framtiden inte för att blicka tillbaka. Jesus ville att hans lärjungar skulle komma ihåg att han skulle komma tillbaka, inte bara tänka på honom nostalgiskt. Paulus summerar det hela i första korintierbrevet att man förkunnar hans död tills han kommer.

70 år har gått sedan staten Israel utropades. Plötsligt hade judar en fristad i världen, en verklig plats att kalla sitt hem. Att hedra detta är för mig en självklarhet, inte bara för pionjärernas stora mod och övertygelse skull, utan för att hedra det som de såg framför sig – ett levande Israel med en självklar och betydande plats i världen. Man minns för livets skull, för att undvika samma misstag och för det man drömmer om.

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *